En halvmiljard år senare....

Mår asdåligt just nu. Har ätit Sertralin i någon månad nu och jag har mått helt okej, men inte så bra som jag mådde i våras/sommar. Men det känns som att det blir värre och värre.

Jag började känna mig kinkig. Att jag skulle kunna börja gråta när som helst. Så började jag gråta. Vet inte varför. Sedan kom tanken på att tröstäta. Då grät jag ännu mer. För att jag ville äta. För att jag äter jättemycket godis hela tiden. För att jag väger 55 kg. 55 äckliga kg. För att det känns som att jag bara kommer bli större och större. För att jag är tjock. Tjock och äcklig. Min Liebling försökte trösta mig, sa att jag fick prata om det om jag ville. Började gråta ännu mer för att jag inte kan berätta för honom. För mina föredetta-pojkvänner så har jag berättat. Det har varit okej. De har förstått, stöttat, låtit mig hållas. Men jag tror inte att det går med Liebling. Det kommer bli värre. Han vet om min depression, att jag har en massa psykiska problem och att jag inte har berättat en tjogdel av dem för honom än. Men just ätstörningen... Det kommer bara skapa mer ångest. Varje gång jag tar en tugga av något kommer jag få ångest. För att han ser att jag äter. Äter jag så kan jag ju inte vara ätstörd, det är väl så de tänker? De icke-ätstörda-normala-personerna. Och jag orkar inte mer ångest. Ångesten har levt inom mig hela mitt liv och när den äntligen började försvinna, då är den där igen. Växer. Göder jag den om jag berättar för honom? Antagligen. Men tänk om det blir bättre om jag berättar. Nej, det blir det inte. Han förstår ingenting om ätstörningar, matvanor och kcal. Det har jag förstått för längesen. Han tror att han förstår, men det är bara gissningar och de är oftast fel.

Vi har varit tillsammans sen innan jul. Under hela denna perioden har jag ätit som den äckliga jävla sugga jag är. Jag äter godis varje dag. Garanterat godis för 1000 kcal, varje jävla dag. Att jag bara har gått upp ett kg sedan dess är helt otroligt. Men jag rör mig mer iofs... Men den Furiniel som Liebling känner, har varit small i princip alla de år vi har känt varandera. Och den Furiniel som Liebling har varit tillsammans med i tre månader äter jättemycket godis hela tiden. Hon går inte upp i vikt. Hon har ett sunt förhållande till mat. Tjatar om att han måste äta mer ordentligt och på mer regelbundna tider. Hon är small och behöver inte banta. Hon äter jättemycket godis. Hur kan man vara ätstörd och äta godis hela tiden?

Fan jag är så jävla äcklig! Jag har en känsla av att om jag berättar för Liebling om Ana så kommer han försöka få henne att försvinna helt. Nu är jag väl mest Mia iofs :( Tänk om jag skulle berätta för honom? Jag måste berätta för honom. Jag vill inte dölja något för honom.

Om jag skriver ett brev till honom. Som en liten uppsats. Börja med att skriva att det finns flera olika sorters ätstörningar, hur de kan se ut. Jag kan sätta pengar på att ätstörningar för honom är "anorexia = inte äta = jättesmall" och "bulimi = spyr = jättesmall". Om jag kunde förklara vad tröstätning är, hetsätning, att vara en äcklig jävla kossa som bara vräker i sig, vem Ana är, vem Mia är. UNS. Berätta hur man kan stänga av hjärnan och känslorna och bara äta, och hela tiden ha långt i bakhuvudet att man är så jävla värdelös som gör det.

En ätstörning är som alkolism. Men när alkolister blir friska måste de inte dricka 3 öl om dagen för att leva, de kan släppa sitt monster. Vi måste äta annars dör vi. Så även om vi kämpar för att bli fria från Ana och Mia, så är de där i varje tugga. I varje kalori.

Fy fan, det här blev långt. Var verkligen tvungen att skriva av mig, även om ingen är kvar och läser på den här bloggen... :/ Men jag tänker på er iaf, hoppas att ni mår bättre än vad jag gör just nu. ^^ Och om nu någon skulle läsa, tycker ni att jag skall berätta för Liebling?