Det var inte meningen att det skulle bli så långt...

Planen var egentligen att åka till mormor idag och äta våfflor.. Istället blev det Burgerking och müsli när jag kom hem. Jag har ingen speciell ångest över BK faktiskt, blev bara 400 kcal. ^^ Men müslin var värre, den åt jag bara för att, när jag satt och pratade med mamma och brosan. Under 1000 kcal iaf. Våfflorna hade nog fått mig över det. Men mamma och pappa var där nere.. Mormor var snäll och skickade med våffelsmet, grädde och sylt till oss barn. Så våffelfrukost imorgon antagligen. Inte alls ångestfyllt....... :/

Men lite av min ångest släppte nu, trodde att jag hade telefontid med läkaren imorgon, men det är inte förrens nästa vecka. :D Ser inte fram emot det. Inte för att jag har någon anledning att vara rädd, det bara känns skrämmande. Och det blir väl lite nervöst för att jag vet att jag har svårt att höra vad folk på telefon säger ibland, och läkaren har inte den bästa svenskan. Men det går säkert jättebra, skall försöka att inte tänka på det.

Anledningen att vi inte kunde följa med till mormor var för att jag, brosan och älsklingen åkte ut till P, som jag har nämnt innan. Han har spårat ur totalt. Vi tre och M försökte prata vett i honom men frågan är om han fattade. Om jag skall berätta allt väsentligt om P kommer jag sitta här och skriva tills på torsdag....... Men för att dra det lite ytligt bara: P och S var tillsammans i ett år. De gick på samma skola och bodde på internet. I juni förra året slutade de skolan och flyttade till respektive hemort. Under sommaren träffades de knappt för det var väldigt dåligt mellan dem. På deras årsdag i augusti bjuder P upp S till Stockholm och det är typ total katastrof. Det är jättedåligt mellan dem och de försöker ta flera pauser som inte fungerar. I oktober gör S slut. De fortsätter "vara vänner" och pratar typ lika mycket fortfarande och bråkar också typ lika mycket....

Idag så kändes det som att jag tröstade en kompis som blev dumpad igår. Så förstörd är P. Han inser fan inte att det är slut. Han pratar hela tiden om att han vill ha en andra chans, men han kan ju fan inte tvinga S att ändra på sig. P startade en blogg i förrgår, så hela dagen igår var det det enda som diskuterades hemma hos mig. Jag hade med mig en utskrift av bloggen till P, men mina kommentarer på. Det var anledingen att vi åkte ut. P skrev om sina teorier om kärlek... "Det finns en som är rätt för alla. Det är EN person som är den rätte. S var den rätte för mig. Nu är livet inte värt att leva. Ni vet inte hur det känns, för era förra relationer var inte speciella som min och S". Det är typ hans resonemang. Jag satt nästan och skrek på honom... Som sagt, tar inte allt här för då får jag allvarligt talat skriva i mååånga timmar.

Fan, här försöker jag dra det kort och det blir ändå en hel jävla novell... Iaf, det jag är mest förbannad på just nu är att P har ingen aning om någonting i mitt liv, för allt handlar hela tiden om honom, hans problem är värst och vi andra lever drömliv. Ingen kan någonsin förstå hur dåligt han mår och det kommer aldrig bli bättre! Jag blir så jävla förbannad och förolämpad av hans jävla 1-månaders depressioner och "jag kan lika gärna ta livet av mig". Fan, kom tillbaka när du varit deprimerad i över 21 år, bara kan fungera som en människa om du äter medicin, inte vågar prata i telefon, hålla kontakten med dina vänner osv och faktiskt ha försökt begå självmord och haft en äkta längtan efter döden!!

Förlåt för svammel...

Dagens kcalintag: 953