Röda ärr

Jag blir så ledsen när jag ser det här. Jag känner mig så maktlös. Varje gång jag ser sånt vill jag hålla om personen och berätta att jag vet exakt hur det känns. Mina armar är vitrandiga. Mitt lår har rosaröda ärr. Överallt på kroppen kan man hitta linjer från det vassa.

Folk säger att ingenting blir bättre för att man skär sig. I det långa loppet så stämmer det. Men för stunden, det är då det hjälper. Och det är då det behövs. Jag kan må så dålig och ha sån ångest att det känns som att jag skall lösas upp, världen är inte på riktigt och jag finns inte. Jag gråter så att jag nästan spyr. Det går inte beskriva alla känslor som finns där inne.

Men så fort bladet åker fram, så kan jag börja andas igen. När jag lägger det mot min hud och känner hur vasst det är, så börjar tårarna sina. När jag har skurit och blodet rinner så har alla känslor lagt sig i bottnen på min själ. De ligger stilla, far inte omkring och slå mig.

Min själ har inte lika ont längre. Så länge kroppen har ont så får själen vila.