Gårdagen.... :(

Igår var ingen bra dag, iaf inte under typ en timme. Det blev inget med L och M, för att S hade lovat att jobba åt L men hade glömt bort att han redan var schemalagd den tiden... Man kan ju inte direkt jobba för två personer samtidigt :S Så igår var jag rastlös och besviken. Brosan var typ likadan.

Både jag och brosan räknar kalorier. Familjen tror att jag började med det för att brosan gör det, för att det är "kul" och brosan gör det för att han är träningsnarkoman. De skulle bara veta att jag började långt innan honom! Det jobbiga är att vi bara har en digital hushållsvåg... Och brosan tycker tydligen att han har rätt att använda den före mig, trots att det tar 1 minut för mig att lägga upp maten och 7 minuter för honom att lägga upp maten.

Grejen är att jag lägger upp maten och skriver upp vad det blir. Han skriver upp innan hur mycket han skall ha, pga att han måste få i sig rätt mängd protein och sen försöker lägga upp den mängden... Så att han håller på att flyttar potatisar fram och tillbaka och tar en och 9/10-delar köttbit och skär och håller på, det fattar jag. Det är lugnt. Men jag vill inte sitta och vänta, jag är för fan klar med vågen innan han börjar lägga upp liksom..

Så igår... När han flyttar tillbaka ett salladsblad till skålen och tar ett annat och lägger på tallriken, så sa jag typ "Brosan..." också log jag lite, för jag tyckte det var så patetiskt/löjligt/komiskt/tragiskt, typ... :S Då blev han asförbannad! Och han verkligen högg till. Mamma sa efteråt till mig att hon reagerade ganska mycket då, typ "Vad fan hugger du för?".

"Vad fan behöver du den för?! För att du tycker det är kul!" Han skulle fan veta att jag tar maten på så mycket mer allvar än han! Jag visste inte vad jag skulle säga. Kunde ju liksom inte skrika att han var dum i huvudet och att jag är ätstörd och började räkna kalorier före honom och jag är storasyster så jag bestämmer!..... :P

Jag blev helt tyst. Bara satt. Sen fick jag vågen. La upp. Massa sallad, över 200 g. Tog två små köttbitar, knappt 60 g. La upp 100 g potatis. Ville inte ha krutonger, rädisor eller min thaisås längre. Kollade på tallriken. Det såg så mycket ut! Från att varit hungrig och sett fram emot att äta med familjen, så hade jag noll aptit och hungerskänslor, noll lust att vara med familjen.

Jag kände tårarna bakom ögonen. Skar upp allt i bitar. Höll gafflen i högerhanden, håret hängde framför ansiktet på mig. Åt snabbt. Innan jag hunnit svälja så hade jag skyfflat in mer mat i munnen. Ville bara därifrån. Ville bli klar så snabbt som möljligt. Sen kände jag att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna.

Tog tallriken. Innan jag hunnit in i mitt rum hade tårarna börjat forsa. Åt inget mer. Ville spy. Grät så hårt att jag nästan spydde faktiskt... Skrev ett inlägg här, men publicerade inte det, för det var för hemskt... Ville skära mig själv. Ville bara försvinna. Mådde verkligen skit. Älsklingen kom in på rummet men jag ville vara själv. Så jag var själv en stund. Sen kom han in igen. Kommer inte ihåg så mycket förutom att jag snöt mig själv hela tiden (varför kan man inte gråta lika fint som i film för?), vi gick ut och rökte och sen låg vi i sängen och jag mådde lite bättre.

Mamma kom in på mitt rum efter ett tag. Först trodde jag att hon inte brydde sig, men det gjorde hon verkligen :) Hon hade pratat med brosan först, han tyckte att jag klagade på att han var slö varje gång han tog mat.. Men det är ingen anledning att bara börja skälla så där, han kunde sagt till... Mamma pratade på en massa. Mamma är faktiskt väldigt bra <3 style="font-style: italic;">ditt allvar". Det kändes ganska skönt att höra... Även om familjen tror att det är en kul grej för mig, så måste de ju fortfarande respektera det :) Och mamma sa att om det vore för 10 år sen så hade hon kastat våghelvetet i golvet och stampat sönder den! :D

Brosan stack till P innan jag hade kommit ut ur rummet, men sen satt jag och föräldrarna och rökte på altanen och bara pratade i flera timmar <3 style="color: rgb(204, 102, 204); font-style: italic;">Är så glad att jag har er <3